Som vanligt då, jag sitter i bilen och har lång väg framför mig.

Himlen fortfarande blå - inget tecken på regn- jag såg till min förskräckelse att det var 113km kvar hem, till mitt.

Tänkte jag och betonade ordet i mina tankar, lättnaden och rädslan kom inte förrän jag såg skog, tät, grön skog. Jag förstod inte riktigt hur kunde en människa ta sig igenom smidigt?

Så fuktig, så mörk, så grön och så tät - hur gick det ihop?

Det var inte förens då det slog mig, jag fick inte!  

Vad var det i mig som tillät denna smärta jag kände?

Mina minnen börja åka i turbo framför mig och jag fick hålla ihop mig själv för att inte brista, gå sönder, bli galen en gång för alla.

Jag märkte då att det var mer smärta än lättnad jag kände.

Jag visste ju, allt var fel, varför? Jag borde inte ha... Nu var det försent.

Det var de här tankarna i mitt huvud som inte lät mig höra, det var de här tankarna som hindrade mig från att se.

Det var då jag hörde det, det var då jag såg, det var då det kom. Första regndroppen på bilrutan och jag blev lugn.

Han körde fort och det kändes som att han påverkades av mitt sammanbrott och det var nog det som fick honom att höja farten.

Man märkte at det inte gick att se vindrutan längre pga. regnet.

Trots det körde han fortfarande i livsfarliga 180km/h.

Det var då det slog till, jag såg bara svarta draperier för ögonen och tuppade av. Innan jag slocknade hann jag se den svarta Volvo c30:n som kört in i oss.

Mannen var inte skadad men jag han se honom springa iväg i en oförståndig fart.

När jag väl var borta kunde jag se mig själv innanför mina ögonlock.

Jag gjorde det, jag gick tillslut in i det svarta, iskalla vattnet och försvann.

Det verkade så mycket behagligare innan jag kunde se min egen kropp flyta mot ytan.

Var jag död?