jag har fått handskas med en idiot till pojkvän, som aldrig fatta ngt. var skitjobbig aldrig lät mig va och jag kan liksom hålla på hela dagen. mycket dåligt hände då han va i bilden och jag pallade tillslut inte med hans existens så det var liksom, hejdå hare bra. men fattar han eller? nej, såklart inte. han e ju kille..vissa är lite omognare än andra och kan inte ta ett nej. tillslut gick min vilja igenom, han lät mig va, sen började han prata igen liksom och då slank jag på och vi skiljdes åt igen på ett väldigt dåligt sätt. men jag ägde honom så det var skönt. sen dök det upp en till fling, en fling som verkade liksom perfekt på alla sätt. jag har aldrig varit så fast och besatt av någon som jag var då, jag var så jävla kär att i även mörkaste tider behövde jag ägna en tanke åt honom och hela situationen blev bra. jag tror jag äntligen hade lärt mig att älska någon. tyvärr var bara känslorna ömsesidiga ett tag. ett underbart tag..men som sagt, för mig räckte det inte med "bara ett tag" jag ville bara ha mer. jag var bara en lek för denna människa och han verkade njuta varje gång jag patetiskt föll för vad han babblade om och jag var verkligen tyglad, han red mig..jag var bokstavligen hans egna packåsna, han hade precis ALL makt över mig. varje gång jag pratade med honom så var jag rädd att jag kanske råkade säga ngt som var fel och han skulle tycka mindre om mig. jag var totalt perfektioniserad, varenda "move" jag gjorde skulle vara perfekt bara för att jag var för rädd för att ngt skulle hända. hans gulliga perfekta jag varade i cirka två veckor, nej inte ens det..tio dagar om inte mindre. han pratade med mig på ett speciellt sätt efter dem där dagarna..som om han på ett artigt sätt försökte säga "snälla dra" men jag vägrade fatta budskapet, jag vägrade tro på det bara för att det var för mkt att ta in och det var inte vad jag ville. så så smånigom blev det så att jag skrev på dagen och han svarade under natten. ibland svarade han inte alls. hans telefon var bara utesluten, han svarade aldrig efter dem där första dagarna. sedan loggade jag in på msn och han var inne, självklart skrev jag..av ren reflex..men han svarade aldrig. så jag slutade skriva helt. i flera dagar, men han verkade liksom inte bry sig. jag kollade runt på myspace och hittade honom där efter att han haft ett medlemskap sen 2006 och han hade ju sagt att han aldrig hade haft ngn myspace, facebook..etc. men hursomhelst, jag lade till han för att visa liksom att jag hade fattat att han ljugit men han adda mig och verkade inte bry sig alls om att jag visste vad han nu hade gjort. när jag väl ser hans profil så har han en helt annan msn adress, nej men kul för honom. jag addade hans andra msn från min egna andra msn - hänger ni med? vi spelade exakt samma spel mot varandra. exakt samma spel. det var då jag kom och tänka på det, ens värsta fiende är ju fan en själv...jag skulle aldrig stå ut med ngn som mig sjlv, jag skulle fan skrika håll käften var femte sekund. men men, nu var det så att vi gjorde samma sak. men när jag lade till honom på sin andra msn (på min andra msn) så låtsades jag vara min kompis och pratatde med honom och då passade det att svara, men sen när jag loggade in på min egna msn som han hade kunde han inte svara på. det var då jag förstod att han inte var upptagen eller ngt..han hade helt enkelt problem med mig. så ja, jag gav mig...ett tag. varje gång jag saknar honom (hela tiden) så tittar jag på hans filmer eller hans myspace sida, och jag lyssnar nästan bara på den musiken som vi brukade snacka om. fyfan! jag älskar dig. på senare tid (i förrigår) fick jag veta att allt emellan oss bara var ett skämt, ett vad med en vän om att svenska tjejer är enkla och att han lätt skulle få en tjej i säng, och lyckades han inte med det även med ett försök så skulle han få pengar av sin polare. så ja, så känns det när han skriver..hey, it was nothing, please stop talking to me. it was a bet, and honey i lost £20 because of you. you owe me babe! det var då hela min värld föll, han hade hunnit dissa mig, "dumpa" mig, och utnyttjad mig. jag visste det hela tiden, jag kände på mig det jag menar någon som han..med mig? nej, inte riktigt va. men han verkade ha kul ett tag sen när han inte hade några tomma ord kvar och säga till mig passade det att lägga ner och dra. men han hade ju lätt kunnat säga rakt ut att han inte ville ha med mig och göra, han hade inte behövt berätta hela historian för mig heller. det ända jag svarade var ypu are pathetic, that's all. när man skriver ngt kaxigt eller aa jag vettefan då kan ingen hålla sig för att svara för att ingen ligger lågt, alla ska visa vem som äger den andre. svaret till det (från honom) svar: no, what was pathetic was when you logged on your old msn and pretended you were your friend. that was truly pathetic. sen kom jag på mig själv, faan då! att han skulle ha rätt och äga mig SÅ JÄVLA HÅRT. han fick liksom sista ordet, och han ägde mig så grovt och det är nog det som kvider och svider mest. men jag hade svar på tal, såklart. och han svarar..patetiskt va? jag ska behöva vara elak och kaxig mot honom för att han ska svara mig.

jag har försökt att glömma honom, tänka på annat. prata med andra och bara inte ge ett skit. men jag har kollat på hans videos så många gånger att jag kan varenda replik utantill, alla låtar vi lyssnade på. alla finns på datorn och spelas på repeat hela tiden, í allt jag gör finns han. varenda rörelse påminner om ngt, sättet jag pratar på ibland, mina sjuka danser allt. allt finns han i. så ja, det är ganska svårt att bli av med sin besatthet när han finns i allt och precis vart och överallt jag går.på engelskan tex skulle vi skriva en dikt, hela, precis hela min dikt reflekterar honom.sen jag fick det där meddelandet har jag gråtit varje kväll, jag har pratat med min finaste käraste vän om allt det här och hon vet precis vad jag går igenom. andra förstår itne, jag förväntar mig inte att dom ska det heller. men jag säger såhär: vissa av er vet mer än andra, och tro mig..om ni visste precis allt skulle ni förstå. jag får allt stöd jag behöver från vänner, men jag letar inte efter sympati. när jag mår dåligt så säger jag det för att jag behöver stöd och råd. jag är en stark människa men när jag blir sårad såhär rasar hela min värld. jag kan gå ut på tomten bara för att göra ngt, hitta ett udda löv eller ngt bara för att jag inte pallar bry mig om ngt. jag kan gå ut klockan elva och böla och ringa en vän bara för att jag behöver prata ut och böla sönder, och en fin vän är den som står och lyssnar även om hon kanske borde sova.
jag kan sitta och webcama med en fin, kär vän klockan tolv på natten i spretigt hår och fuckface och bara av att se mig där kan hon märka hur dåligt jag verkligen mår, och man ser verkligen när ngn bryr sig och inte gör det. hon gör det, och en sån vän är verkligen guld värd. hela min värld rasar långsamt långsamt men sen finns dem i livet som betyder mycket för en som har slagit in ditt liv i guldpapper med röda snören och försöker hålla upp det åt dig. det är dem som betyder mest och dem man håller kär. förhoppningsvis för resten av livet.♥

jag äslkar dig, och du vet precis vem du är.