Ni vet när man anförtror någon sitt hjärta. När man fysiskt säger "här du, ta mitt hjärta. mitt hjärta är i dina händer. och jag litar på att du tar väl hand om det, för mitt hjärta behöver omvårdnad. det behöver dina fingrar, din kärlek & din närhet & det är det ända jag begär. ta hand om det, för det litar på dig"
 
Ikväll fick jag mitt hjärta krossat. Och det svider. Det svider så jävla mycket. Det man behöver är hans händer som rör vid dig. Hans fingrar som drar längs din kropp & på så sätt säger "det är du och jag nu tjejen, du och jag. förstår du?". Just nu känner jag att jag aldrig kommer lita igen. Jag vågar inte anförtro mitt hjärta och min själ. Jag orkar inte ge min själ till någon som inte klarar av att hantera den. Det är för smärtsamt. Varför ska jag ge mig in i något, så seriöst när inte personen i fråga inte kan ta mig på allvar. "Vad var jag? Ett tidsförvdriv? Ett skämt? Någon att vara med för stunden?" Jag känner mig så oseriöst tagen. Så respektlös. Så äcklad.
 
Ibland önskar jag att jag var känslolös. Att jag helt enkelt inte kunde ta emot känslor, inte kunde känna något och framför allt inte kunde älska. Just nu är en utav de stunderna. Jag önskar att jag bara kunde borsta bort mig skiten, för att jag längst inne vet att jag förtjänar den bästa. Förtjänar någon som skulle älska mig för vad jag än gjorde, hur jag än gjorde bort mig & vad jag än gjorde. Någon som såg mitt sanna jag. Någon som kunde titta på mig och veta vad jag kände. Veta varför jag kände det & veta hur jag kunde känna det.
 
Jag vill så gärna finna sann kärlek. Jag vill älska någon till mitt hjärta spricker. Jag vill älska någon tills det känns som att det inte går att älska mer. Jag vill spendera varenda öre jag har på den människan. & jag vill inte behöva fälla en tår på den människan. Jag ska inte behöva fälla en tår på den människan. För att han ska respektera mig som människan jag är. Han ska förstår att jag är lika mycket människa som han är. Han ska veta att jag skrattar. Att jag gråter. Att jag älskar. Att jag sårar. Att jag känner. Precis som han gör. Jag är inte mer än människa & jag är inte en jävla leksak som han kan bolla runt med när han känner för det. Jag är precis som honom. & jag känner precis som honom.
 
Jag vill bara skrika. Borra ner mig i en kudde. Krypa ner i världens vackraste Eve's famn som säger till mig att det blir bra igen. Att jag klarar detta. För att jag är stark och tuff. Jag låter inte något så fånigt som en kille trycka ner mitt självfötroende & förstöra min egna bild av mig själv för att jag redan har gått igenom detta och jag är alldeles för ball för att låta mig själv gå igenom det igen. Men jag tror inte att jag klarar detta. Inte en gång till. Han visste vad jag gått igenom och han visste varför jag inte kunde lita på någon & ändå går han och gör detta. Jag är så förnedrad. Jag vill fan spy.
 
Jag ska gråta ännu mer. Fast jag har så mycket mer värdefullt att gråta över. Ditt äckliga jävla luder. Jag hoppas att du är stolt över dig själv. Att du blir så jävla lycklig med tjejen jag vet att du egentligen hatar. Jag hoppas att ni gifter er. Då ska jag vara er präst. & Eve (du vet Eve som hällde sprit över dig av ilska ikväll) kan vara din brudtärna.
 
Vad fan gör jag nu?