precis vaknat (8:32) och jag somnnade i en halvtimma inatt ungefär, sen har jag varit vaken då och pratat med ett par personer. gud vad jag älskar akustiska versionen av flyleafs all around me, så fin, så bra och när jag tänker på allt runt låten och vad som fick mig att lyssna på den får mig att bli ännu gladare samtidigt som besviken och hopplös.
My hands are searching for you
My arms are outstretched towards you
I feel you on my fingertips
My tongue dances behind my lips for you

i watch the night turn lightblue,
but it's not the same thing without you
because it takes 2 to whisper quietly...
hur är det? hur kan det va? hur funkar det? en människa som blir kär på ett kick, som det krävs så lite ansträngning för, hur är det för den personen? att bli kär hela tiden, få hjärtat krossat när man vet att det är omöjligt eller att den här personen är kär i någon annan. när man hör personen prata om sina kärleksproblem med sin tjej och önskade att man var tjejen, att man skulle stå ut med bara problem bara för att ta del av honom. så man är egentligen helt vrickad i skallen då, att man hellre tar alla hans problem bara för att vara med honom än att inte vara med honom alls. men det är så när man blir kär/förälskad antar jag. jag  menar, man är väl tillräckligt kär när man varje gång tänker på personen får ett leende på ansiktet, och ser förbi alla svagheter. jag är definitvt kär och jag har varit det så länge och jag trodde jag kunde mätta det genom att bli tsm med någon annan, men nej..det blev bara fel, jag tog förhastade beslut och allt blev skit av det. så nu sitter jag här igen, ensam, och olyckligt förälskad. men något fint en kär vän sa en gång.."hellre ensam och lycklig, med vänner!" och jag måste säga att jag då bara tänkte "äsch! säg det igen när du har en kille" men det är inte förens nu jag fattar vad hon menade, själva känslan att vara kär och förhäxad av någon är bättre än känslan att man tillhör någon. att kunna fantisera helt utan gränser, om en grön äng, massa blommor, en vit fladdrig klänning en ljuv sommardag..är inte lika enkelt när man har fått den man älskar eftersom man lätt blir begränsad. men om man inte vet riktigt säkert vad den andra gillar och man gå enbart efter vad man själv vill/känner/gillar.. då blir ju självklart bilden man får i huvudet mycket bättre! ellerhur? för då är den helt "customized" efter vad du gillar och vill ha och få ut av er tid tillsammans. men den där skiten och den bästa känslan olycklig kärlek är något som följer efter mig på något sett, jag lyckas aldrig bli helt nöjd..sen när jag väl hittat och övervägt något som hadde kunnat fungera så ploppar det upp en röd text i mitt huvud 'omöjligt, omöjligt, omöjligt'. men varför? varför ska det vara så förbannat svårt? tänk om alla verkligen kunde på något telepatiskt sätt bli förenade med den dem älskar då skulle dem bli enormt glada, positiva och sväva på rosa moln i månader och fatta vilken glad och härlig miljö man skulle få pga det. om du skäggiga gubben däruppe existerar..tänk på det här. distandförhållanden tex, fatta stark kärlek och tro man har för och på varandra..men när det är kärlek på distans missar man nog den viktigaste punkten i förhållandet..åtrå. jag skulle bli helt galen om den jag älskade var jättelångt ifrån mig, så det var omöjligt att träffas. jag är galen. jag är olyckligt kär. jag är en tonåring på sin första fylla. jag är ett barn som tar sina första steg. jag är en fågel som flaxat för första gången. jag är heelt okunnig och borta. och det finns en sak som kan hjälpa mig hitta hem...♥